I Vättern finns en ö som heter Jungfrun. En karg och stenig ö, med endast en fyr på. Mer än så finns inte att hitta på Jungfrun. Intill ön, nere på botten av sjön, finns något som är betydligt mycket mer intressant. Något som legat där i nästan 170 år.

Året är 1856, den 4 juni. Eric Nordevall har lämnat Vadstena och tuffar fram på Vätterns lugna vatten. Hjulångaren är fullastad med brännvin och konjak. Kapten Bergström ger över rodret till rorgängaren Eriksson, som i sin tur efter en stund ger över rodret till besättningskarlen Eliasson.

”Du kan gå ön Jungfrun hur nära som helst”, säger Eriksson innan han går ner till sin hytt. En stund senare slår det till ordentligt och ett otrevligt oväsen hörs. Eric Nordevall har gått på grund och fastnat.

Inte förrän två dagar senare, den 6 juni, ska Eric Nordevall till slut dras loss från grundet för att bogseras in till hamnen. Inte långt efter att hjulångaren är fri från grundet börjar hon att sjunka. Inget går att göra för att rädda Eric Nordevall.

Ungefär 120 år ska Eric Nordevall ligga på botten av Vättern och vänta på att bli återfunnen. Legenden om den försvunna hjulångaren växer sig stark och slutligen en dag får två unga, nyfikna sportdykare upp spåret. Jakten på konjaksbåten kunde börja.

Detta är ett radioreportage av Rikard Benny Liljegren, journaliststudent på Södra Vätterbygdens Folkhögskola.

69-åringen som fortfarande pallar äpplen